thediaryofcc

Mitt favoritband kommer till Stockholm imorn och ska se dom! Jag ska stå där och skrika och vråla tills jag inte har några lungor kvar. Kommer vara världens kick. Började lyssna på dom 2002, precis när de släppt sitt andra album och sen dess har jag varit helt såld. Nu är det 2008, sex år senare och jag får äntligen se dom. FY FAN VAD NAJS!



Och banden jag talar om är förstås DISTURBED!

Vissa saker skulle man behöva prata om för att må bättre. Men det gör man inte. Man bara skjuter undan det och hoppas att det ska försvinna. Men om det inte försvinner då? Om det bara blir värre. Fan också. Fan fan fan. Skit helvetes skit. *kryptisk*.

Häromdan tappade jag min mobil på tunnelbanan. Smått panikartat blev det. Jag skulle på jobbfest. Men av någon sjuk mirakulös tur hade jag tillbaka mobilen inom en timme. En man hittade den, lämnade den i Mörby Centrum där min chef hämtade upp den på väg till festen. Tur eller karma? Och det enda jag tänker på är såklart:

1. Har chefen läst mina mess och kollat mina bilder?
2. Har spärrvakten gjort samma sak?
3. Har jag några farliga bilder och sms?

Hm....

Vad ska du se fram emot när du väl flyttat då? säger min kille efter att jag tjatat om flytten under en obegränsat lång tid. Och han har rätt. Jag lever typ för att flytta nu. Jag spanar soffor på nätet, lägger undan pengar och tänker hur jag ska inreda. Jag letar panelgardiner och kuddar och badrumshanddukar och jag tänker på vilken bild jag ska printa stort och montera på kapa på jobbet. Jag försöker visualisera mitt framtida hem. Men tänk om det inte blir så bra som jag vill? Tänk om kommunikationen suger mer än planerat, tänk om grannen klagar på min musik och tänk om jag jag inte alls lyckas inreda som jag vill. Då står jag där med drömmen som fallit platt. Men så kommer det inte bli, eller hur?

Hur som helst försöker jag göra en budget för hur jag ska ha råd med soffa, säng och plasma-tv utan att ta på avbetalning. Min första tanke är egentligen att lägga lite mer pengar på soffa och mindre på övrigt. Soffan är ju liksom grejen på något sätt. Och jag har hittat en fin. 8000 kr. Hm... Men det kanske är värt det, man har den ju lång tid. Just nu spanar jag för fullt, men snart är det dags att boka. Sex veckor kvar till flytt. Jag räknar dagarna...

Puh. Nacken värker. Nackspärr kanske det heter. Ryggen och armarna bultar av träningsvärk. Och knäet gör ont. Jag är bitter. Sjukt stressig dag på jobbet och jag ville bara gå där ifrån, lämna allt. Min pojkvän tycker kanske jag gnäller på msn nu. Jag bara klagar på allt. Och tycker synd om mig själv. Men det är väl det som kallas höst, antar jag. Jag skulle kanske behöva knapra en hel vitaminburk. Hur som helst, helgen bjöd på äventyr. Vi besökte min pojkväns föräldrar som bjöd på god middag och vi gav oss ensamma ut i Uppsala för att undersöka nattlivet. Det var väl inte så mycket att hänga i granen kanske, men vi hade kul och jag blev full och rolig (läs: jobbig). Höhö.

Jag fick även testa på att köra fyrhjuling. Vi gav oss ut på en liten utflykt med kaffetermos och chokladrån och jag kände mig verkligen levande igen. Landet är jävligt bra måste jag medge. Fuck Götgatan och storstadsliv, ge mig landet. Börjar jag bli knäpp på riktigt?

Jag återkommer med filmer från mitt fyrhjulingsäventyr senare. Té och säng lockar nu...

Märks att det börjar bli kallt och mörkt. Märks på mina läppar som börjar torka. Och det märks på det faktum att jag fryser konstant. Har mina nya tjocka tumvantar ständigt i närheten och inser att det är snart dags för en tjockare jacka. Jag känner också i kroppen hur mycket jag behöver få ett bra boende. Att pendla tar så på mina krafter, speciellt på min träningsmotivation. Visst, jag går dit, jag kör, ibland bättre, ibland sämre, men jag känner liksom inte samma glädje längre. Jag orkar inte satsa. Jag vet att jag måste resa 1,5 timme hem sen. Men imorn ska jag skriva kontrakt på lägenheten och då blir det äkta. December är min månad, då flyttar jag och Krister ska fixa en julgran åt mig (woho). Jag ska ha glöggkvällar och baka pepparkakor (vem försöker jag lura?) och må allmänt bra.

Men jag har absolut inget att klaga på. Jag har en underbar pojkvän, fina vänner, har ett jobb och pengar och det finns folk som har det såååå mkt värre än jag som behöver pendla tre timmar varje dag. Men lite får man klaga. Bara lite?

Hemkommen från kryssningen. Var lyckat, men inte så märkvärdigt. Berättar mer i ett senare inlägg. Nu ska jag mysa framför brasan och se Amores Perros. Lägger upp lite bilder i stället. En bild säger mer än tusen ord, eller vad säger man?