thediaryofcc

Utväxten hade blivit alldeles för horribel och det var dags att åter igen dra den där jädra nålen genom håret och plågas lite sådär lagom när håret tovar sig.

Före:



Efter:



Jag blev nöjd, nu slipper man skämmas.

Imorn bär det av till Sundsvall igen. Jag måste städa lägenheten och få den besiktigad innan jag kan säga hej då till det livet - kanske för alltid? Känns som att den epoken helt är över nu och det här är sista chansen att säga hej då. Mamma frågade häromdan hur det kändes, om det var skönt att allt var över och jag svarade "ja, det är jävligt skönt". Men nu fick jag en klump i magen när jag tänker på hur otroligt roligt vi haft ihop, vilket liv man levde där uppe och vilken gemenskap det var en gång i tiden. Jag minns nollningen och kåridåren-hänget och all dramatik, all fylla på Skeppsbar och alla söndagar på Divan. Jag minns när vi hade snöbollskrig, när vi gick i snöstorm till Statoil för att köpa folköl och jag minns alla temafester. Det är liksom ett sånt liv jag aldrig någonsin mer kommer leva igen och det är lite vemodigt. Dock vet jag att jag aldrig skulle kunna leva det livet nu, det är helt fel tid, been there done that så att säga. Men det är trots allt lite sorgligt. Men så är det med allt - livet går vidare. Nu ska jag bara städa ur det gamla och move on.